Ur en förälders synvinkel…

Klockan ringer, vi går upp med ögonlock som hänger ner till knävecken. Trött laddar man bryggaren i jakt på en förälders opium ”kaffe”, viktigt för dagens fortsatta överlevnad och för morgonens uppiggande. Fortsätter sedan stegen in i duschen.

Duschar, tvättar håret, kroppen och allt inom loppet av 120 sekunder, mer har vi inte tid till. Klä på sig och fixa till sitt yttre gör vi samtidigt, simultankapacitet är A och O.

Väcker barnen, fixar frukost, dricker vårt opium. Laddar ryggsäckar med mellanmål och gårdagens läxor. Plockar in resterna från frukosten och laddar diskmaskinen, som föresten tycks bli full på nolltid. Varför är de så små? Rymmer aldrig tillräckligt.

Klockan har nu passerat den tidpunkt då man borde sitta i bilen redan på väg. Nu har vi bråttom ungar, klä på er. Skyndar och hinner precis till skolan i samma takt som skolklockan ilsket ringer in för dagens första lektion. Pussar barnen adjö och fortsätter mot jobbet.

Jobb, jobb, jobb…

Klockan klämtar och det är dags att hämta, minstingen på fritids för att sedan komma hem och starta jobb nummer två. Ett hem ska skötas.

Starta diskmaskinen, ladda tvättmaskinen. Jaga runt med dammsugaren i högsta hugg. Läxläsning, matlagning mycket ska fixas innan man får chansen att trött slå sig ner i soffan någon timma innan läggdags.  Nästan medvetslösa kraschar vi i sängen.

Detta är vardag…

Då och då händer det, vi stannar upp, funderar och begrundar. Vart är vi på väg? Känslan att vara fast i ett ekorrhjul som bara spinner allt fortare, livet som vi ser susa förbi i ultrarapid utan förmågan att sätta stopp.

Bryskt vaknar vi upp med en rädsla. Rädsla för att missa livet. Att en dag vakna och inse att saker och ting är försent. Att inte tillsammans ha tagit vara på tiden. Att inte gjort det där man borde gjort. Tid och pengar uppslukas av annat som vi prioriterar före oss själva.

Hur gör man? Hur lever man? Att varje dag leva utan att ångra något, att ta tillvara på tiden tillsammans, påminna nära och kära hur mycket vi älskar dem är en bra början. Finna tiden för att tillsammans vara man & hustru, sambo, partner är en nödvändighet…

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Personligt, Ur en pappas perspektiv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s